Den här veckan i södertälje har varit både upp och ner. Jättemysigt att vara hemma osv men nu minns jag vad det var jag flydde ifrån. Verkligheten grabbar tag i mig så hårt. Igår fick jag ett samtal mitt i natten om att min lillebror fanns på södertälje sjukhus. Tur så var det inte så farligt som jag först trodde när de ringde. Hur ska man kunna hjälpa, vad ska jag säga för att du ska förstå? Ingen kan göra mer, vi får hoppas på det bästa helt enkelt och låta dig göra dina misstag och ta lärdom av dem (förhoppningsvis).

<3